LOGIK I PANIKEN

Nu är det såhär. Klockan är 11 på en höft och jag sitter fast.

Kanske inte på riktigt men jag har fastnat här. Badrocken är på och mitt hår som garanterat redan torkat är fortfarande bekvämt inlindat i en handduk.
Jag måste medge att det drar en smula kallt och jag hade hellre önskat att få sitta i en varm, skön och lagomt utnött pjamasbralla. Tyvärr så får jag nöja mig med att drömma en stund till. Jag tar mig inte upp ur min halvt osköna position här.

Till alla oroliga där ute så kan jag meddela att jag är fullt frisk, har två förundransvärt starka ben och åker på barnbiljetten till bussen i ytterligare 2 månader. Så ingen behöver tycka synd om mig.

Är faktiskt bara akut lat för er som vill veta. Jag får en smula dåligt samvete av att sitta och slänga ur mig sånt bara sådär. När det är så hemska saker som hänger i luften. Det är haiti dit och cancerbloggar dit.
Men nu är det så iallfall. Jag är akut lat och jag tar ansvar för det.

Nu ska jag sluta, jag spårar alltid på kvällen. Jag ska ta en seriös diskussion med min egen lathet för det här håller inte. Jag hoppas på det bästa men jag brukar sällan lyssna på mig själv.

sov sött!